tisdag, april 7

Nyrakad(!) - sugen på att lägga av - cykling - Sälen - motivation - tankar - ocensuretat

Oj, den gamle försvann och den nya/unga herr Steen kom tillbaka (igen):



Se så fin jag är! Har nog inte sett något sådant här fint sedan sist jag gjorde det(?!). 

Idag är jag åter i Falun, åter i vardagen (hur mycket till vardag man nu kan ha i säsongsavslutningen som avdankad idrottare?) och åter i viloperioden. Skönt ändå. Men faktiskt så fick jag upp ett rejält sug att åka mer skidor sedan Sälentrippen. Jag har ju tidigare skrivit att jag vill fortsätta åka skidor och jag vill fortsätta satsa. Och jag vet att jag brukar få tillbaka suget på att fortsätta träna rätt fort efter avslutad tävlingssäsong. Men efter Kalix-resan, och de miserabla insatserna där uppe så var jag faktiskt orolig på riktigt om jag hade tappat motivationen så pass mycket att jag inte ville komma tillbaka till tävlingsspåren något mer. Just där och då så ville jag aldrig mer se en tävlingsvallad längdskida.

Tidigare år så har jag inte tagit någon viloperiod, jag har direkt kastat mig in i andra träningsformer och trott att det skulle bli vila nog. Alltså rent mentalt. Att gå från längdskidor som jag inte alla gånger älskar, till exempelvis landsvägscykel, som jag faktiskt älskar (iaf nu när jag varje år har nya cyklar från Sensa).  Och rent motivationsmässigt så har det ju fungerat bra, jag har ju varit sugen på att träna bra och målmedvetet, det är ju inget snack om den saken. Kombon mellan de olika träningsformerna har varit optimala för mig, i alla fall rent motivationsmässigt.

Tro på fan att jag då blev orolig första morgonen (och även många "morgnar" därefter) när jag vaknade upp efter ovan nämnda Kalix-resa och kände noll motivation, hunger och intresse för just längdskidåkningen. I alla fall för att tävla. Intresset för längdskidåkningen som idrott kommer aldrig någonsin att växa bort, den har vuxit fast i mig, på gott och ont. Men just det att jag själv inte någonstans var sugen att tävla eller att försöka utvecklas mer. Det var en skrämmande och ovan känsla. Jag gjorde ju ett försök att testa kroppen dagen innan Grönklittsjakten. Gick ju tyvärr inte så bra, dålig känsla till följd av förkylning och ej start blev det den gången. 

När jag packade min trunk till Sälen-vistelsen så var det inte med glädje som jag stoppade ner träningskläderna, och dess attribut. Men jag hade dels lovat Jessica att följa henne, och dessutom så hade jag en förhoppning om att det skulle kunna vara fint väder och okej förhållanden. Och ett löfte är ju ett löfte (klyscha, hej). Jag visste ju också inom mig att fjällen är något jag alltid uppskattat. Miljön där får mig att känna mig hel. 

Just Sälen-trippen vet ni som läser bloggen allt om. Den överträffade mina förväntningar, rejält. Jag blev återigen tagen av det vackra landskapet som Sälen erbjuder (detta är inget köpinlägg från någon sponsor, eller liknande, får tyvärr inte en krona (ännu) för att skryta upp Sälenfjällen). Och det kanske bästa av allt var att jag fann glädjen i längdskidåkningen och träningen igen! Jag verkligen njöt av att åka skidor. Och när jag bitvis gjorde någon helt spontan och oplanerad fartökning, spurt eller körning uppför en backe så hade jag bara bra känslor när mjölksyran började spruta och mitt flås åter började låta som en som gör lite trevligare saker än att åka skidor (fri tolkning..). Det gick ju till och med så pass långt att jag frivilligt avslutade det sista passet med att mata uppför Högfjällets slalombacke. Då är man ju oerhört "snygg i shorts", eller bara dum i huvudet. Hur som helst så var det kul och jag njöt faktiskt varje meter av att plåga mig uppför den cirka nio minuter långa stigningen  (typ 150-160 höjdmeter enligt klockan).

Igår när jag kom hem så kände jag att det ska bli skönt att få återgå till min fortsatta viloperiod. Men jag på tal om känsla så känner jag faktiskt att både det kroppsliga och mentala börjar bygga upp ett sug efter att få träna igen. Och denna gång, eller detta träningsår så är min plan att träna efter en bättre planering. Jag ska också försöka att inte hålla på "jöna" så mycket med orostankar och "tänk om-saker". Jag ska träna det jag tror är bra för mig, lyssna på kroppen, lägga in en vilodag även om det står intervaller på schemat och jag ska försöka hitta tillbaka till "flowet" och tron på mig själv som jag hade när jag var junior och lastade hem JSM-medaljer som om de vore vardagsmat. 

Tycker ändå att jag har hittat en harmoni och ett lugn i vardagen som känns bättre än på länge. Det tycker jag är bra. Något som jag är lite bestört över nu är plantsättningen som inte verkar kunna bli av. Men jag ska dra i andra trådar i det skogsbolaget, fungerar inte det så testar jag andra skogsbolag, skulle inte det gå vägen så har jag lite "få in likvida medel-bekymmer", men det har ju gått bra förr, så det ska nog göra det även denna gång.

Det var mitt bidrag till bloggvärlden denna gången, på återhörande!!

3 kommentarer:

cykelgubbe sa...

Klok som en uggla! Vi kanske ses på någon väg nånstans när du rastar cykeln?

Anonym sa...

Bra inlägg! Jag tror att man/du kommer långt med positiva tankar. Det är svårt, jag vet, ibland snöar man in i en negativ spiral. Men då gäller det att bryta det mönstret och att bli bättre på att se saker positivt!
Kör hårt, ha kul och njut av livet, då kommer resultaten!
Mvh patrik

Adam Steen sa...

Tack :)