torsdag, september 28

Ångestintervaller x 10


"Klasskillnad"


Idag var det tufft. Visste ju redan innan hur jävla ont det skulle göra. Sjukt det där egentligen. Vanligen så glömmer man (iaf jag) bort mellan gångerna hur jävla jobbigt det är att köra riktigt hårt. Man förtränger det liksom. Just efteråt är känslan så sjukt skön och jag känner en stor lättnad. Efter några timmar så brukar det dyka upp ett konstigt sug till att vilja prestera igen och göra det bättre. Sen ju närmre man kommer nästa tuffa pass, desto mer ångest och tvivlan känner jag. 

Idag var det ren och skär ångest i detta ögonblick, precis innan första intervallen:


Adam Larsson tänker fan inte bjuda något Boråsföretag på gratisreklam på sitt vätskebälte

Nåväl. Jag hade med mig Måns och Adam idag. Visserligen skejtade Adam, jag stakade (såklart) och Måns använde helkropp lite drygt hälften, men vi peppade varandra bra. Det som är så härligt när vi har ett sådant här välfungerande team här i Borlänge, alla peppar alla och vi ställer verkligen upp på varandra. Grymt! Ingen är allergisk för att ta vind på näsan heller.

Något som jag tycker kan göra ångesten värre är när man kör som idag: upp- och nedför samma backe. Vilket oftast blir lite längre vila och man hinner fundera än längre på hur jobbigt och roligt detta egentligen är. Nog gnällt, vi tog oss igenom passet med bravur.

Såhär körde vi:

Fem block av: 4 minuter A3+ - 2 minuter vila - 1 minut max

- På fyraminutrarna så kom jag mellan 1,21 och 1,26 kilometer, plockade 40 höjdmeter och snittade 18,2 till 18,8 km/h. 

- På enminutrarna så kom jag mellan 340 och 370 meter, plockade 10 höjdmeter och snittade 20,3 till 21,7.

Fick verkligen veta att jag lever idag. Bra pass och bra skalle!


Inga kommentarer: