söndag, november 12

Stakning på Lugnet - och mycket funderingar







Tja!

Dagens økt blev ett stakpass på slingan på Lugnet. I sol och nära nollgradigt så åkte jag runt varv på varv.  Bitvis tillsammans med Måns Sunesson, trevligt. Två timmar hade jag turen att få ha roligt på stakskidorna idag. Under den sista halvtimmen så körde jag tio impulser á 20 stavtag. Fick lite ont i axeln när jag körde med maximal insats, tyvärr.. Får se hur det artar sig framgent. Lite trist om jag inte ska kunna tävla, men det borde gå, är nog bara i maxningar som impulser det gör ont. Håller tummarna för det. 

Nu är det ju säsongspremiärer här och där. Det gör mig stressad. Därav det dåliga humöret imorse. Jag tror jag tränat och tränar bra, ligger på en nivå som känns okej. Men sen vet man ju hur det blir när jag står där på startlinjen och blir ljusår efter alla andra. Men jag är osäker på vad jag ska träna, hur bra jag egentligen har tränat och så vidare. Men enligt Adam Larsson är jag såhär inför varje säsong, så jag får väl ta och lita på honom. Jag har dock varken tid eller ork att träna 20 timmar under veckorna numer, som jag gjorde i somras. Nu får jag vara nöjd om jag får ihop 10-timmarsveckor. Men det är ju inte bara jag och träningen längre, vi har ju en son nu (om det undgått någon), jag har en axel som hoppat ur led och jag jobbar 85%, så det är inte bara att träna timmar heller. Det viktiga är att få till bra kvalitet och framöver smyga in tävlingsliknande träningar. Så borde det gå bra. 

Jag har dock inte rännt så mycket på krogen som förr om åren, numer är det alltid tidiga kvällar, en något bättre kosthållning och inte någon alkohol. Det borde ju ha gjort sitt till i alla fall. Och förr om åren hade jag alltid någon vecka här och där då jag knappt tränade och var less, så är det ju inte nu längre. 

Sen ser jag ju i resultatlistorna. Folk ligger ju på samma nivåer hur dom än gör, eller inte gör. Vissa som aldrig tränat bättre tidigare,haft kanonbra sommar, bla bla bla, ligger kvar på samma nivå. Samtidigt som vissa som är sjuka och skadade och knappt tränat ändå presterar som dom gjorde innan. Det är inte bara träning och timmar som är avgörande. Skidåkningen är så komplex och det är mycket annat som spelar in hur fort du åker i spåret. Så är det. För egen del så kommer jag ju tillbaka till att det är det mentala som måste fungera för att jag ska kunna åka fort. Där har jag ju varit otaligt antal gånger förr..

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tror att det till stor del är genetiskt faktiskt. De allra bästa kan träna lite hursomhelst under givna ramar (går ju inte med för lite mängd tex) och ändå vara världselit (topp-30). För att vara topp-3 måste man dock var extremt noggrann samt ha extrem talang.

Adam Steen sa...

Det har du faktisk rätt i, håller med!