onsdag, mars 21

Birken och tacksamhet


För lite drygt två år sedan så åkte jag Birkenbeinerrennet och blev 67:a. Det var ett rejält slit, bland de jobbigaste tävlingar jag gjort, men det var en häftig upplevelse och ett riktigt fint lopp. Jag körde med mitt Salomon-bälte runt magen med dricka och med en USWE-rygga med kläder och vikter. En bra kombo! Jag gör gärna om både det och många andra lopp. Skidåkningen är ju något jag gärna fortsätter med, så länge jag vill träna på och försöka utvecklas så tänker jag tävla. Blir det så att jag inte har motivationen till att träna på en sådan nivå att jag är lika bra eller bättre så är det inte någon idé att fortsätta tävla känner jag. Men där är vi inte än. 

Någonting som jag tänker på och uppskattar alldeles för sällan är det här med min ländrygg/rygg som under säkert tio års tid till och från krånglade rejält. Det var både i tävlings- och tränings-sammanhang, men framförallt i vardagen som den ställde till rejäla problem för mig. Det är ju lätt att förtränga nu när den nästan är helt problemfri, men det var ett rent helvete bitvis. Jag var nästan helt övertygad över att jag hade diskbråck eller något annat allvarligt. Jag kunde knappt klä mig på morgnarna, haltade, var stel, kunde knappt hosta/nysa, sitta still var inte speciellt skönt och så vidare. Jag var rädd att dessa problem bara skulle bli värre och värre under min livstid. Jag försökte söka hjälp hos diverse personer och institutioner men ingen kunde hjälpa mig och inget syntes på röntgen. Till slut så kom jag själv fram till att problemen var muskulära, inget som gick att stretcha bort utan snarare så var det bålen och framförallt de inre magmusklerna som var för svaga och/eller inaktiverade. För cirka två år sedan så började jag köra ett gäng TRX-övningar en gång i veckan och därefter har min rygg blivit bättre & bättre. Idag så känner jag som sagt inte av den mycket. Ibland kan det hugga till i ryggen lite och jag måste stretcha den, men i det stora hela så är den nästan helt bra. Visst kan jag vara lite trött, få kramp i den och ha lite ont, men det är ändå under ”normala former”. Det är något som jag är väldigt tacksam över!

Igår så blev det en ny mil promenad med 10 kilos viktväst, 100 utfallssteg, fem minuter jogg utför och TRX-styrka. Idag blir det väl något liknande kan jag tänka mig och imorgon väntar arbets-EKG!



Inga kommentarer: