tisdag, augusti 14

60 min tröskel - en kilometer längre än senast


Solsken ute och ändå tränade jag i t-shirt idag, tänk att man alltid ska behöva frysa i detta land.

Idag blev det samma upplägg som för drygt två veckor sedan alltså 60 minuter stakning tröskel, med impuls var 6:e minut, samma uppställning (Adam x 2) och samma rullskidor (Elpex med fyror bak och treor fram). Skillnaden då mot nu var att det regnade satan då, idag var det uppehåll. Fan vad tiden går fort alltså, jag blir deprimerad. Den bästa tiden på året är i slutet av maj, sen är resten ett rent helvete med mörker och kyla. Sidospår. Kämpa Adam.

På uppvärmningen så kändes det sämre och sämre idag, väldigt låg puls och allmänt trött. Hade inga höga förhoppningar om att kunna åka fort idag. När sedan Adam sa att han kunde börja dra så blev jag glad. Vi körde alltså 60 minuter i ett svep, med totalt tio impulser á 12 stavtag. Start i Medväga, ut till riksväg 293, in förbi Vallmora, ut i Smedsbo, bort mot infarten till Aspeboda, vändning vid trafikplatsen strax innan Aspebodainfarten, tillbaka genom Smedsbom, utför Brusalabacken och sedan målgång mellan Bomsarvet och Medväga.  

Jag kände ganska tidigt idag att kroppen ändå var med på noterna och att den var villig att ta i. Trots att jag inte kände mig pigg så kände jag mig ändå skapligt stark. Jag förstår om det låter konstigt. Efter 12 minuter så gick jag upp i spets och det svarade rätt så bra. Jag kunde nöta på i rätt bra tempo och jag märkte på tiden att jag var snabbare än senast. Visserligen går det lättare när det är torr asfalt, men ändå. När jag passerade "målet" från förra gången så hade jag lite drygt tre minuter kvar, det var en skön känsla. Det blev ett bra pass och jag tycker ändå att grundstyrkan och orken finns där någonstans, det gäller bara att jag vågar tro på det jag gör, trots min ringa träningsmängd. 

Siffror från tröskeldraget:

60 minuter, 21,82 kilometer, 162 snittpuls, 178 maxpuls, 21,8 km/h snittfart,  205 höjdmeter och 185 fallmeter

Glad i hågen så åkte jag hemåt och var nöjd över ett väl genomfört pass, tills jag kom till övergången där Mats Knuts Väg korsar Plogstigen. Trots att jag vet att det är grus där så blir jag lika jävla irriterad varenda gång:


Ett av flera grusavsnitt som jag stör mig satan på i Borlänge. Här är det NCC, med deras personal som sitter i någon barack och gäspar hela dagarna. I över ett års tid så har det sett ut såhär. Hur jävla svårt kan det vara att asfaltera denna lilla bit?!? Jag åker omvägar med cykeln för att slippa denna stenkross. Jag har mailat om denna och om andra ställen, men får aldrig några vettiga svar. Sådana här dåliga arbeten har jag inte upplevt i Falun. Tur att jag har Skanska i min aktieportfölj och inte tröttluvorna på NCC.

För att avsluta i lite mer positiv anda så bjuder jag på en film på Alfons skratt som jag nämnde tidigare idag, kul att jag lyckades få det på film:

2 kommentarer:

Anonym sa...

Haha NCC...

Kommer ihåg när jag var på ett stort event för fastighetsbranschen hösten 2015. NCCs vd höll en lång monolog om hur viktiga alla "flyktingar" var för svenskt näringsliv . Han kända minsann en afghan som kunde 10 olika språk flytande (Jo tjena...). Detta var nog tom efter all statistik visat att en stor majoritet av alla de horder som kommit från Afghanistan, Syrien och Somalia hade mellan 3 och 6 års grundskola dvs de kunde knappt läsa och skriva på sitt eget språk...

Ngt år senare fick han sparken pga inkompetens...

Adam Steen sa...

Ja du ser! Nej. Ut.