lördag, februari 16

Två (spännande) timmar i Gyllbergen och fortsatt magras




Redan på väg upp till Gyllbergen så började det bli spännande. I en brant uppförsbacke var det ren isgata och mitt i vägen stod det en bil. Jag förstod att det skulle gå åt helvete om jag stannade, så med minsta möjliga marginal så åkte jag förbi bilen. Tyvärr hade jag fått lov att sakta ner farten så pass att jag blev stående jag också, på fel sida vägen. Jag klev ur och skällde ut föraren i bilen jag just kört om och sa att han kanske inte behövde stanna mitt i vägen. Men han hade nog inte gjort det med flit gick det upp för mig lite senare... Vi blev således stående mitt i backen och kunde inte göra något då jag inte kom framåt, samt då den andra bilen stod just bakom mig. Jag bävade för att backa nedför den branta och ishala backen.. Tänkte att vi skulle behöva stå där i en halv industrisemester, men efter några minuters tid så dök det upp fler bilar bakom och det kom några hjälpsamma personer som både hade grus i bilen och även ville hjälpa mig att skjuta på. Så med lite tur lyckades jag till slut krypa iväg med Benzen och ta mig upp till Gyllbergen. Amanda var en av personerna som sköt på och fick sedan åka i en annan bil bakom, då jag inte vågade stanna. 

Väl uppe i Gyllbergen så var det oerhört skräpiga och isiga spår. Jag hade skins-skidor som inte bet en enda gång på två timmar, men som ständigt låg i. Jag har börjat hata dessa skidor mer och mer, troligen då de är lite för hårda, men också då fällen är slut. Till Amanda så hade jag vallat med Guruwax-klister, men även hon var enligt uppgift helt utan fäste. Efter några kilometrar så kollade jag under hennes skidor och halva skogen hade fastnat därunder. Jag testade faktiskt hennes skidor och tyckte det var någorlunda fäste åtminstone. Men jag är ju både tyngre och mer van att åka skidor. 

Jag åkte lite fram och tillbaka, för att dels få sällskap med Amanda, men också för att hon skulle hitta. Vi började med att åka den rejäla stigningen upp till masten, som därefter följa av rejäla nedförsbackar. Jag är faktiskt rätt så rädd när det är sådär isigt i spåren. Att sen åka med skins som kan hugga vilken sekund som helst och med grunda/smala spår så blir det inte lättare direkt. 

Det blev i alla fall 1,55 timmar, 25,8 kilometer och 330 höjdmeter. 

Innan passet så lyckades jag få i mig ett ägg och en tugga havregrynsgröt. Efteråt så har jag ätit två pannkakor och druckit lite sockerberikad Cola. Magen är inte helt med på noterna. Jag är liksom halvt illamående och uppblåst, typ som en rejäl bakfylla (nu har jag givetvis aldrig varit bakfull, men jag har ju läst om eländet). Är även ganska trött och småseg. Men jag är liksom inte förkyld och inte heller några riktiga magsjuke-symptom. Knepigt alltså. Planen är ändå att tävla Bessemmerloppet imorgon. Jag tror jag kan åka okej i alla fall, med tanke på skierg-passet häromdagen när jag hade liknande symptom men ändå presterade skapligt. I värsta fall får jag väl åka loppet som ett träningspass, med några procent från maximal insats, men frågan är om jag klarar det mentalt..?!

Inga kommentarer: