måndag, mars 18

Nya strapatser med barnvagn och snökaoz + viktig teknikdetalj i stakningen


Tjena tjena mittbena!

Ny vecka, ny måndag, nytt snökaoz, nytt löppass med barnvagn. Dock ingen ny vända, utan exakt samma rutt som igår. Vändan är i stort ett varv runt Skräddarbacken på cirka sex kilometer och sedan Blodomloppets milbana baklänges. Idag hade dom lata plogbilsförarna tagit sig ut i alla fall, så det var en aning mer lättsprunget än igår, vilket var en fröjd. Kroppen var ungefär lika pigg som igår, något mindre sprutt i benen av förklarliga skäl, då jag är ovan att springa. Det kan tyckas onödigt och dumt att träna likadant två dagar i rad, men för att allt i livspusslet ska fungera efter bästa sätt denna vecka så fick det bli så. 

Jag noterade både igår och idag att min Polar Vantage V visar lite för kort distans, precis som på femmilen i lördags alltså. Idag så mätte jag varvet runt milbanan jag nämnde ovan och det blev 9,64 kilometer på klockan. Alltså 360 meter för kort, vilket blir 3,6%, det är fan inte okej Polar. Ni får ta och skärpa till er med denna klocka. Det känns som att dom stressade ut denna modell, troligen för att dom haft det gamla flaggskeppet V800 som bästa modell i flera år. Mellan dagens och gårdagens löptur så diffade den dock bara 40 meter och det känns ju ändå okej på 16,5 kilometers löpning. Igår tog rundan 1,40, idag 1,31,30, förbättringen berodde till största del på att det rullade lättare. 

Teknikdetalj i stakningen
Kommande stycke kan tyckas vara orelevant till inlägget kanske och det är det nog. Men det händer att man funderar en del på en träningstur som nyss beskriven. Jag har i ett antal år tyckt att min stakning rent tekniskt inte är så bra, men jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är. Jag borde ju såklart ha filmat mig mer och jobbat på den biten. Men när jag såg mig själv på TV under Vasaloppet så insåg jag en sak och en nyckel som jag ska försöka jobba med:

Tidigare så har jag försökt komma fram med stavarna, för att få ett bra häng och tryck över dom. Grejen är den att jag har sträckt fram armar/händer för långt, vilket gjort att vinkeln mellan över- och underarm blivit för stor. I och med detta så blir det att jag viker fram överkroppen innan stavarna sätts i, jag "tappar" höften en aning och blir mer sittande i min åkning. Nu har jag kommit på (hoppas att jag har rätt) att jag ska försöka minska ner vinkeln mellan över- och underarm. Sikta på att få fram stavarna nere vid trugan, samtidigt få upp händer mot huvud och fram med armbågar. På det sättet så får jag fram stavarna ändå, men samtidigt så får jag händer/armar närmare kroppen och jag kan ändå sätta i stavarna vertikalt, vilket man gärna eftersträvar i stakningen. Det känns som om jag har hittat en nyckel med det jag ovan försökt beskriva. Jag tror detta kan få mig mer upprätt i åkningen och att jag får bra hjälp med kroppsvikten över stavarna. Hur länge man än åkt skidor så finns det alltid tekniska detaljer att jobba med!

Inga kommentarer: