lördag, februari 22

Äntligen mer sömn och lägre vilopuls





Hej på er.

Lördag, åtta dagar till årets höjdpunkt.. 

Igår så fick vi lov att ta oss ut en kort sväng. Alfons är i det närmsta bra nu, förutom hostan. Både han och Boris behövde röra på sig lite efter mycket innesittande den senaste tiden. Så vi packade ner en matsäck till Alfons och gick 500 meter upp till en fin plats i skogen. Där fick de två miniatyrerna leka av sig efter bästa förmåga. Det gillade dom verkligen och det var en behövlig sak för båda två. 

När vi väl kom hem igen så ville Alfons fortsätta vara ute, då höll vi oss på gården bara. Alfons fick för längesedan en eldriven fyrhjuling av mina föräldrar. Tidigare var han rädd för den, men igår så ville han prova den och tyckte den var superrolig att köra. Skoj. 

I övrigt blev det en lugn dag igår igen. Eller det nyss nämnda var väl ganska nära en lugn dag även det. Vi åkte och handlade mat, samt hämtade ut ett paket:



Helt sjukt nog så kom mina nya tofflor redan dagen efter. Alltså mindre än 24 timmar efter att jag beställt dom. Aldrig varit med om någon så snabb leverans tidigare! Dessutom var dom ännu skönare än de gamla. Fantastiskt. 
_____

Inatt fick Alfons sova hos farmor och farfar. Det var bra så att vi fick sova och sova ut. Nu var äntligen vilopulsen under 50 (49) och jag kunde dräpa in nästan tio timmars sömn rätt in på kontot. Förhoppningsvis fick jag en bra återhämtning och gick ett steg i rätt riktning vad gäller att bli frisk. Det lär visa sig. 

Planen för dagen är att hämta hem Alfons och att försöka fortsätta kurera mig. Som jag varit in på tidigare så har faktiskt förkylningar de senaste åren varit hyfsat sällsynta. Framförallt sådan här långa segdragna as har jag då nästan helt förskonats från tidigare. Jag är rädd att det är något dagisvirus som Alfons fått med sig hem och frikostigt delat med sig av till oss. Hoppas jag hinner friskna till nu inom en väldigt snar framtid. 

Det är tungt att inte kunna träna, varit inne på det många gånger nu på sistone. En så pass stor del av mitt liv som träningen är och den betyder så mycket för mig. Klart att det påverkar mig. Sen uppstår alltid en oro kring hur framtiden blir, är jag för gammal för att kunna åka fort igen, kommer jag ha möjligheten att fortsätta och så vidare. Egentligen bara idiotiska funderingar, men det är lätt hänt att fastna i sådana tankebanor när man står vid sidlinjen av träningslivet. Jag ska försöka gaska upp mig och tänka positivt. Framöver när jag blir frisk så är det väl bara att fortsätta borra ner huvudet och göra jobbet, för det är något jag verkligen gillar! 

Inga kommentarer: