måndag, augusti 10

34,8 kilometer löpning i fina omgivningar + Boris







Skinnaråsens fäbodar 

Tja!

Förra veckan skrapade jag ihop 19 timmars träning. De senaste fyra veckorna har jag tryckt in 73,5 timmar, precis som de fyra veckorna dessförinnan.  147 timmar på åtta veckor tror jag inte alla med ångest och depression gör hur som helst. Lägg där till tre nya timmar idag så har vi 150 timmar på ”sommarlovet”. 

I lördags sprang jag i mina Evo Jaws, idag fick det bli Speedgoat. Bra med variation.  Betade av min vanliga vända idag:



Björnbergets fäbodar - Ljusbodarna - Skinnaråsen- Sångberget - Matsbodarna - Sångdammen- Sandvikens fäbodar. 

Kändes rätt segt idag, tog det skapligt lugnt till en början. Men under den sista timmen så tände jag grillen och ökade en aning, så jag skulle hinna hem på tre timmar. Kalaset slutade på just tre timmar, 34,78 kilometer och 685 höjdmeter. Mest fina gångstigar, men lite grusväg också. 

Imorgon väntar vilodag. Blir det fint väder så drar jag med Alfons till någon badstrand tänker jag. 
_____

Sen var det Boris också. Vi köpte hunden tillsammans, men jag råkar stå som ägare. Men det är fortfarande båda som har köpt den och har ett gemensamt ansvar över den. Vi har haft en överenskommelse om delad vårdnad med honom, precis som med Alfons. Det har varit på tal att hon inte vill ha honom, det kan jag förstå, det är ju jobbigt emellanåt. Men vi har inte kommit överens om någonting. Jag har tagit min del och sagt att jag vill fortsätta så. Nu helt plötsligt får jag inte lämna honom där på onsdag, vilket jag skulle göra enligt planen. Som sagt kan jag förstå att man inte orkar med en hund, det är kämpigt för mig också. Men att bara säga att jag inte får lämna honom, utan någon överenskommelse är allt annat än okej. Det är ju ett liv det handlar om och ett ansvar när man skaffar en hund. Precis som vilket annat djur som helst, eller barn för den delen. Det är ingen pryl man bara kan ha ett tag , sen tröttna på och skita i. 

Jag är oerhört ledsen för Alfons, Boris och min skull. Även väldigt arg och irriterad. Jag har tyckt det funkar som vi har det nu och ville fortsätta ha det så. Tyvärr kan jag inte ha honom på heltid, det går inte. Om då den andra parten vill ha en förändring så är det väl inte mitt ansvar att helt utan överenskommelse lösa situationen och bli påtvingad honom på heltid? Snälla säg att jag inte är tokig?! 

Usch vad dåligt jag mår i det här. Dels med hunden. Men också lögner om den nya personen och sen att jobbet börjar nu. Mitt i allt kaos. Jag har en jävla förmåga att dra till mig skit alltså.. Men men, skit ska väl skit ha, så det är väl välförtjänt. 

En sak till. I tio års tid (så länge jag haft bloggen) så har jag från och till fått skit för det jag skriver här på min blogg. MEN jag tänker inte rätta mig in i ledet, ta skit, eller försöka försköna min verklighet. Känner och tycker jag en sak, då skriver jag det. Sen att jag är överdriven och en "drama queen", det vet jag. Men jag tänker fortsätta skriva på mitt sätt. Det är det som gör att jag sticker ut och som gör mig unik. Att hålla på skriva om blåbär, tårtor och hur trevligt livet är kan andra hålla på med.

Hoppas ni har det bättre!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Enligt Jordbruksverket (ratsit.se) så är den andra parten ägare av Boris om ni inte gjort något skifte senaste 3mån.

Anonym sa...

Nej, du är inte tokig. Klart ni har ett delat ansvar för hunden. Tyvärr är det många som helt skiter i sina hundar, katter osv när de ledsnar. Saken blir väl knappast enklare av att ni inte är helt kompis ... Jag tycker dock du ska stå på dig!

Anonym sa...

Du kan kanske fråga dig själv vad du kan ändra för att kunna klara av att ha Boris på heltid?

Det kan vara så att detta är ett bra tillfälle att göra något radikalt med ditt liv? Läs något utbildning, antigen på högskolan eller YK, så att du kan söka ett jobb om några år? Lägg av med ditt elitsatsande, eller hur du kallar det. Det kan låta hård med du börjar bli helt enkelt för gammalt för att hålla på vad du håller på med. Då blir det kanske lite lättare att träffa någon partner också. Vill inte såra dig, men jag skulle gissa att tjejer i ålder du är nu kommer snarare bli imponerade av dina jobbmeriter, än antal timmar du tränar eller av din slimmad kropp.
Om du har träning för att dämpa din ångest, då går det säkert att ersätta med att plugga/jobba.

När du klarar av satsa på idrott som du gör, du klarar säkert även plugga eller jobba.

Lycka till!

Anonym sa...

Finnas alldeles för många feta personer i samhället!, du är ett föredöme, när folk kommer med rådet att lägga ner ditt idrottande så är det nog många gånger deras egna samvete som skall stillas. Dessa personer kommer för alltid vara överviktiga, dom stör sig på dig/din livsstil/kropp.

Kör på Adam, finns många fitnesstjejer som vill ha dig.

Att träna och leva sunt är ett livsprojekt, inget för mentalt klena personer.

Mvh.

Adam Steen sa...

Tack, jag behövde faktiskt en sådan kommentar!