onsdag, oktober 7

Fina tider, lång fasta, ensamhet och livet







Bilderna ovan är från fikastunden i måndags vid Plättbacken tillsammans med Alfons och Boris. Alfons fick äta en bulle som han själv bakat tillsammans med farmor. Det var tider det, solen sken, ledig och livet lekte. Annat är det nu i dessa dystra tider med regnet som öser ner, jobb hela dagarna och en sol som verkar ha sagt upp sig från tjänsten som ljusbringare. Skämt åsido. 

Igår blev det som vanligt cykel till Alfons dagis för att hämta hem honom. Det regnade, men inte så farligt, så det var överkomligt. Hemma så var det en massa måsten på programmet såsom att utfodra de två mini-figurerna, plocka iordning för kvällen, förbereda inför morgondagen och så vidare. Saker som går på ren rutin. Jag gick även i clinch med Alfons då han ville att vi skulle till affären för att ”köpa något”, han syftade på en munk, men jag sa blankt nej. Så vi blev lite osams en stund, men det gick snabbt över och vi kramades därefter. Livet som småbarnsförälder, det går upp och det går ner. 

Jag har inte varit direkt restriktiv med godisätandet den senaste tiden. Både förrförra och förra helgen så åt jag rejäla lösgodispåsar, eller säckar är nog ett mer passande epitet. Fredag, lördag och även söndag så vräkte jag i mig godis. Kickade igång belöningssystemet rejält. Men jag har haft det lite kämpigt att ta mig ut på framförallt de tuffare passen, så för att kunna motivera mig till det så lovade jag mig själv att få äta lite godsaker efter avslutat verk. Men nu har jag tänkt att jag ska försöka skärpa mig igen vad gäller godis och socker. Det gick ju bra under hela sommaren, så det borde ju gå bra även nu. För att få till en liten kickstart där så har jag dunkat in en längre fasta från måndag kväll till lunch idag. Enda bekymret med fasta över natten är att jag tycker det är så svårt att sova, i övrigt funkar det galant! Dags att steppa igång deffen igen, kan ju inte se ut som en blötfet och blek kommunalarbetare (vilket jag förvisso är). 

Denna morgon så har jag skjutsat iväg Alfons till dagis. Stackaren ville inte att jag skulle gå, ”var med mig pappa”. Än jobbigare är det att jag inte ser honom förrän på söndag, men tiden springer ju fram, så det kommer gå bra. Efter att ha lämpat av min avkomma så fortsatte färden till Boris hundvakts-familj där han ska vara några dagar. Så nu blir det lugnt i lägenheten igen en stund. Skönt ändå måste jag säga. Jag har den senaste tiden haft ett hyfsat rejält stresspåslag i kroppen, egentligen helt onödigt, men det kan vara välbehövligt med lite ensamtid. 

Planen för idag är att köra ett Skierg-pass. Det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag försöker ta till mig av uppmaningen från ”Olsson & Wiklunds” podcast: ”Bli bekväm i det obekväma”! 

Vi hörs ikväll!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Grabben din förtjänar en frisk pappa. Det verkar vara väldigt mkt ångest, ätstörning och tvångstankar/handligar över hela fältet.
Det finns ju sannolikt hjälp att få. Det skulle du nog ha glädje av.

Adam Steen sa...

Du glömde en rejäl stress också!